Anna Stålberg

Det är allt det svarta jag bär på. Det är stygnen inuti som rör sig. Om nätterna drar någon i trådarna så att huvudet flimrar och jag skakar och försvinner om och om igen. Vi börjar om.

Det är natt och skadorna sveper över mig. Det är en duk över mitt huvud. Jag vill inte vakna. Inte förlåta. Det är vridet likt förstört, blinda tunna låtsasord och sunda gärningar och bemärkelser. En uppvisning och jag bländas av det där felvinklade spotlightsljuset. Vi börjar om.

Det är inte helheten, utan detaljerna. Det är se man på-kontinenten och falskt uppvärmda händer. Det är att hantera det ohanterliga och jag drar mig för all den här eviga stressen, skyddslösheten när vi ser på varandra. Det är söndersnöade år och kvävda djurrop. Det är nedbrända skogar som vi ogenerat går runt i, sandaler och plast och märkligt nog drunknar vi i ljus.

Porslinsfötterna sticker upp ur leran. Står du stilla går tiden bakåt. Jag kommer att förstöra historien. Stjärnorna är lögner som faller. Allting faller och du kan inte hjälpa det?

Jag: Alltför ofta drömmar, insvepta i papper... drömrösten prasslar. Det handlar om någon, och någon låser upp mig utifrån.

Blinda evinnerliga dagar och drömmarna är flygblad som delas ut och slängs med ens den svärtade texten nått ditt celebral. Det finns en ström i blodet som arbetar mot. Jubel i tårmassorna för jag minns inte att jag någonsin har gråtit och det verkar sjukt tycker doktor Hej och hå och jag kan bara svara att jag är ett brinnande tomtebloss även om du lägger ner mig i en sjö. Det kryper om mina latenta sjukdomar. Det spåras runt om mig, jag fäller någonting för jag är kategoriskt sökbar och det är en befriande tanke att alltid vara jagad av freaksen nere på torget, i skogen i över och underklass.

Jag flyger genom luftballongernas kvarlämnade streck i skyn och följer världen ovan en rad av suddgummin. Molnen har smak av tänder och frigolit, stearin flätas in mellan fingrarna och jag singlar. Tillbaka är nedåt. Står du still, går tiden alltid bakåt.

Träden håller om mig med obskyra röster och mitt hår är en silkeshand som stryker längs ryggen, natten ett mörkt tyg som fladdrar genom universums regering, magen bleks av lakanen och när jag vaknar är jag vit och ömsint och golvet svärmande hett av skuggor och fragment.

När du blir vuxen kommer du att börja glömma.

Du roar mig med din lilla vidunderlighet och din sinnessjuka närvaro till världen och mig och de cigarettstinkande försöken att pussla ihop. Det behövande silkestunna i dina ögon och när jag gett efter luktar det starkt av magnesium och självhat. Det är bara vilda djur i dina ögon. Det är fuktiga skämt, det är tänderna i mattfransar som om det vore hud. Jag håller sönder ett rep, dina nervexem är fortfarande mycket smärtsamma och jag befinner mig i en romantiserad livsstil, ett omöjligt resmål och alldeles för få daddys girls hänger efter mina borttvättade hälar, borttvättade historien. Flygbladen prasslar i sovörat. Under alla lakanen är jag liten. Stjärnorna tycks kunna märka, att jag är helig hos de heliga.

Har vi varandra är jag mindre ensam.

Och jag tänker mig att du läser det här och förstår allt mindre av samtal och avstånd. Tänker mig att du håller i telefonsladden med klibbig gammal hud och tänker att du räknat för många misstag och glömt för många sagor. Det är glömskan som ritar ett bindestreck genom telefonen. Du är alltid ensam. Som ett drag du har. Vi blir aldrig gemenskap. Som en kraft vi besitter.

Det går inte. Du måste välja.
Varför måste jag välja?
Det är så.
Jag väljer dig och jag väljer han.
Det går inte, bara en.
Då väljer jag allt. Jag väljer allt stupid.
Det kommer inte gå bra.
Jag har befunnit mig i liknande situationer förut.
Hur slutade det, silly?
Jag sprang genom stan i porslinskappan och alla freaksen jagade mig. Högaktigt.
Du ser. Det gick åt helvete, det gör det alltid när du springer ifrån stan.

Husen börjar luta när inte du är här.
I mina ögon lutar världen ständigt snett åt höger och jag tror inte att ni behöver mitt vulgära anspråk här. Jag är lika med problem. Trubble. Jag flyger bäst ensam och jag störtar bäst i naturreservaten där ingen har makten att leta.
Varför väljer du inte?
Min plånbok är tung av nycklar.
Varför väljer du inte?
Hans röst är förvandlad sedan sist.
Du väljer inte honom, hör du det.
Om man stänger munnen blir det mörkt inuti.

Hon sitter och väntar utanför låtsasrummet. Beklädnaden tynger henne inte, hon kan fortfarande sola brösten offentligt utan att behöva släppa cigaretten. Hon väntar på att någon ska skratta och röra vid hennes hår, väntar på att brännmaneterna ska sluta krypa innanför skinnet och den där väntan får henne att röka femhundra cigaretter utanför plastingången som ska leda henne upp till månen och alla flaxande drömparaplyer.

Vart bor du?
Någonstans.
Vart kommer du ifrån?
United states of nothing.

Hennes klänning är som ett festivaltält.
Du kliver in i henne och stannar där en stund.

Jag har glömt bort alla repliker. Jag väntade en hel eftermiddag på att skådespelaren skulle komma. Det var nedsänkta skynken och ockuperade sömntimmar. Han hade en fantastisk hörsel.

Högkvarteren. Rådjursdistrikten. Jag gick omkring i en trädgård hela dagarna, sysslolös och svindlande ensam och vann på hästar utan att ha satsat några pengar. Det skiner i försöksländerna. Mentollandet. Stardust industry. Sugar Lake city. Washington waste of time. Jag blir sun-married. Gift under en sol. Aldrig förr har jag gått under en så depressiv lydnadsform.

Djuren hatar döden lika mycket som jag hatar min älskare. Min aggressivitet tycks leda till blomstring av min egen art. Min mage är stor som en luftballong. Tillsammans springer jag och min mage genom folkmassorna, springer genom demostrationståg och serpentinsvall. En vecka i varje tanke och jag tänker bara på teatermunderingar och fattiga teaterpojkar med inregnade nedvikta kulisser. Jag är säker på att han svävar i fara då han inte är mig nära.

Långt senare träffas vi under ett parasoll i Koala Lumpurs magnesiumbar på grund av min älskares dåliga fantasi och sedan länge krackelerade smakcentra. Massmord. To meet is murder. Jag tar vad jag vill ha. Jag vill aldrig ha det igen. Barnet är en rosa rolig prick mitt i alltihopa och den självlysande strängen klipps av med en smart liten sax han tydligen burit runt på genom hela historien.

Jag blir så förbannad att jag sveper tre magnesiumdrinkar och högdoserar skämt på ett dåligt och sprucket språk. En tung nattduk sveper över instruktionerna, ljudlösa naturfilmer projiceras på vattenytan. Jag får inte nog av perversionen från skogsbränderna. Stjärnorna är glödlampor och glimmer och baby-sitters och det är inte förrän här du och jag broderar ihop våra ärmar och springer bort från verkligheten, rakt in i den blygsamma röken. Tillsammans lägger vi oss på den stora scenen, ljuset eldar i våra ögon som stirrar upp i takhöjden.

Det är snö i tårlandskapen och du tänker alltid på den.
Först inväntar du alla svaren, svär åt postmannen och tillägger att han har fina tio-kronorsögon innan han försvinner i den där obemärkta högfärdigheten nedför trappan.
Vart kan man köpa sådana?
Va?
Ögon.
Jag vet inte, jag fick de som premie när jag beställde tjugo spänningsromaner från Bonniers förlag.
Jaha.
Han är ändå en liten obetydande springpojke, med eller utan ögon, och du stänger murarna till alla eko-sounds och bagladys som skallrar likt kopparormar innanför portdörren.
Först inväntar du alla svar, sedan skjuter du prick på flamingobarnen i flamingoparken från balkongen. Det är den våta rosa svindeldrömmen du skjuter sönder. Det är garderobens 70-talare du spikar upp på väggarna och det är ljudet av din begravning som visslar i isoleringen. Du vill hoppa ut från balkongen och fastna i tallen och bli nedplockad av vinden. Du vill flyga på en sanddyna in i västkustens utbildningssystem. Du avskyr allt och du avskyr alla. Den världsomspännande flygskyttesoldatsresursen, big-man-syndromet, gastronomerna. Hajflaggorna smattrar längs strandkanten. Du skjuter ner alla plan på himlen, du tillfångatar dig själv och plågar kroppen med elfenben. Drömmarna, en armé av svartklädda män. Du inväntar råstyrkan sedan går du ensam därifrån. En skugga av en baglady i solskenshår och nya osorterade minnen.

Anna?
Va?
Anna?
Ja?
Vad gör du här?
Schhh.
Anna, anzy, solskensflicka, dressed-in-black, raymond, happy, silky, sillly...?
Kalla mig vad du vill. Mitt riktiga namn får du aldrig veta. Du tror att du vet vad jag heter. Det gör du inte.
Vad gör du här, silly?
Jag ska bli den första kvinnliga karriärsmannen. Det är min mustach som ligger där borta och skräpar. Jag vill inte att du rör den.
Varför inte då?
Därför att den kommer lukta kemikalier, socker, flamingosar...

Molnen rör sig i strömmar över ditt huvud, det våta i dina händer har torkat och det är natten som vill åt dig med de där silverfärgade dystopimolnen. Det är skatorna och tallen och böckerna. Orden du inte kan förstå lämnar du till framtiden och allting du strävar efter försöker du att avbilda med hjälp av tidningsbladen, kaffevattnet och hans sminkpennor som blivit förstörda i solen. Det är fjärilar i hela ditt hår och när du försöker röra vid de flyger de upp till en ruta i himlen. J tycker att du ser ut som en rockstjärna i de där spegelglasögonen och de där små kläderna och de sötsura klänningsärmarna. Du säger att du kan vara hans stjärna på himlen och han frågar om du har tagit något litet preparat som han alltid frågar när han inte ser in till dig. Hans ansikte är täckt av en skugga och du älskar honom. Du älskar allt när du har fått göra dina avbildningar och överallt ligger din strävan som klumpar av tunna viskningar.

(J) Du förstår att världen bara är en enda strävan tillbaka.

Palatset svävar av utomvarelser, tuggar på socker och på djur, lavaelden brinner förbi fast den är så stark och bara några råkar vara behövande just utsläppta i ett spegelrum med facklor och spetsar och alldeles för få enkla blyetchpennor finns när det hela ska sammanfattas.

Egentligen hade jag tänkt att lägga upp ett kort angående A5-aktiviteten som råder på vardagsrumsgolvet. Solen äter på bladen, det ser fint ut.

Anna, du är vaken. Kommentarer?

Idag rev jag ut alla gamla sidor ur min kalender. Allt detta för att jag gillar tanken på att det är nu det börjar.

Jag är helt ensam här nu. Ibland är det skönt att åka till ett ställe sisådär tio minuter före människorna. Jag ville egentligen veckla upp min dator och skriva på mitt manus, men det blev så fridfullt när jag kom in bland de svaga fläktarna att jag inte ville försaka känslan genom den lilla panikbiten som alltid kommer när jag ser hur mycket jag har att göra. Alla ord sitter oftast fel, ibland har något skapats utan att jag sett.
Förut tog jag fram datorn i vaje dyrbart ögonblick så att alla väntor svärmade av tilläggsord. Jag var så duktig då, mjuk inför de hårda kastningarna som drog mig iväg och försökte tala om.
Idag väntar jag på de långa väntorna och de ljusåriga bortom-timmarna varpå den svärtade drömhimlen vibrerar av jubel och krater.

Jag blev så fascinerad av honom. Han hade en blank och svart ryggrad. Ljus i ögonen som målade likt penseldrag, mina skuggor bort.